"Of course the truth wouldn´t be sweetly concealed in a motto, because I wasn't in a fairytale or a fable. I shut my eyes and absorbed the silent whoomp that always accompanies this revelation. It's the sound of the real world, gigantic and impossible, replacing the smaller version of reality that I wear like a bonnet, clutched tightly under my chin. It would require constant vigilance to not replace each person with my own fictional version of them."
It chooses you, Miranda July, s. 40
Jag gillar (som i verkligen tycker om gillar) Miranda July. Det känns lite tryggt på något sätt. Jag kanske inte har ett favoritband (jag säger att jag gillar låtar), jag har inte läst alla Joyce Carol Oates romaner fastän jag brukar säga att hon är en av mina favoritförfattare om någon pressar mig. (Fast å andra sidan, vem har det... läst alla Oates romaner det vill säga, den kvinnan är Produktiv). Jag kan inte ens säga vilken min favorittandkräm är men jag kan med hela mitt hjärta säga: Jag gillar Miranda July. Eller om man ska vara petig så gillar jag väl Miranda Julys verk men det låter så torrt när det handlar om något så sprudlande som VERKLIGEN GILLAR.
Första novellen jag läste av henne, Simklubben, kom inseglandes i mitt liv genom brevinkastet, lite illa kopierad och tillsammans med ett brev (dock inte från Miranda July utan från herr J). It was love at first sight. Om någon skulle vilja bli kär själv så gömmer sig den novellen tillsammans med massa andra noveller i samlingen No one belongs here more than you (svenskt titel Ingen hör hemma här mer än du). Boken svänger sig med egen webbsida å allt. Det är poetiskt och roligt, skört och brutalt på en och samma gång. Jag gillar mixern av den totala mänskliga ensamheten och vår strävan att ändå mötas och bli lite mindre ensam.
Nu har July dykt upp med en ny bok, It chooses you, som är en intervjubok. I den varvas intervjuer med människor som annsonserat i the PennySaver (typ Tradera fast i pappersform) med hennes egna (livs)funderingar och arbetet med filmen The Future. Läs! Fast läs novellsamlingen först.
Miranda Julys värld presenteras även i filmform = jippie! Först ut är Me and you and everyone we know, en film som har några år på nacken. Kom typ... 2005 eller nått.
Hennes senaste, The Future, har sorgligt (uttalas skandalöst) nog inte visats på någon biograf i Uppsala. Fyris jag håller tummarna!
Sist men inte minst, ett litet sammanträffande. I torsdags fick It chooses you följa med hem från bibblan tillsammans med Obrehts Tigern i Galina. Visst är dom fina?
Jag har för övrigt tappat rösten och säger allting viskandes (och eftersom det är ganska jobbigt att ens viska så försöker jag säga så lite som möjligt vilket i och för sig inte är så svårt eftersom jag är sjuk, hemma från jobbet och sitter ensam i en soffa). När man viskar så låter allting väldigt viktigt på något sätt, som om man berättar små hemligheter fastän man bara svarar på en enkel fråga. Samtidigt är det som alla ord följs av ett tyst frågetecken.
Emil: Är du vaken?
Jag: (Letar runt i mitt inre för att se om jag verkligen är vaken, sedan letar jag en stund efter min röst och viskar sedan fram): Ja.... (?)
Lite svårt att förklara i skrift. Tänk om rösten aldrig kommer tillbaka? Inte för att jag tror det (faktiskt inte) men då skulle jag vara tvungen att alltid gå runt och viska och ställa tysta frågetecken.
