Jag förstår faktiskt inte hur min hals överlever utan den här halsduken från Donna Wilson. Ett mysterium! Och för att räven inte skulle känna sig alldeles ensam på sin resa till Sverige skulle jag kunna tänka mig ett par handledsvärmare också. Det är ju viktigt att vara omtänksam.
Fast jag kan inte bestämma mig om de är lite för rävlika? Nästan så man tänker "död räv" och då gör det ju bara ont i hjärteroten. Näe, Donna Wilsons sagoräv får det bli.
Själv skulle jag kanske skippa blomsterkorgen och hatten men jag tycker dom här topparna är riktigt pralinfina.
Bild från boken A Handknit Romance
Bild från boken A Handknit Romance
När jag ändå var i tagen snubblade jag även på magasinet Jane Austen Knits 2011. De få bilder jag sett från det verkar inte vara så inspirerande i mönsterväg (min Mr Knightley skulle nog smälla av om jag stickade en "handsome vest" till honom) men temat fick mig ändå att le. Jane Austen och Harry Potter verkar vara återkommande i garnvärlden. Hittade även en en virkbok på temat Austen med den ack så finurliga titeln Austentatious Crochet: 36 Contemporary Designs from the World of Jane Austen men med, hur ska jag uttrycka mig... mindre finurliga mönster... (i alla fall baserat på de bilder som presenterades via Amazon).
Bild från Jane Austen Knits, 2011
För att fortsätta på Austen-temat. Varför inte en 5-årsdagbok Jane Austen-style?
Det finns böcker som nästintill kryper in i ens DNA-sträng. De påverkar. De förändrar. Blonde av Joyce Carol Oates är en sån bok för mig. Jag fascinerades och gör det fortfarande över gränsen mellan fiktion och verklighet. Oates säger "roman!" i en inledande författarkommentar och på baksidan på den svenska upplagan beskrivs boken som en roman men också "kanske på sitt sätt (som) det sannaste vittnesmålet någonsin om Norma Jean Baker". Fiktion som sanning? Sanning och fiktion på en och samma gång?
Blonde ska hur som haver bli film med Naomi Watts i huvudrollen och kommer att börja rulla på biograferna i år. Vilket leder mig till kvällens biobesök då C och jag ska traska iväg och se My Week with Marilyn. Har även läst att en tredje Marilyn-film är på g (om man nu kan/ska räknas Blonde som en film om Marilyn Monroe. Knepigt det där.)
I höstas kom två böcker med Marilyn i fokus. Först ut var Marilyn Monroe : Fragment där texter skrivna av Monroe själv under åren 1943 - 1962 finns samlade.
Bok nummer två står konstintendenten David Wills bakom. I Marilyn Monroe: Metamorfoser har Wills samlat fotografier av ikonen, många (de allra flesta enligt förlaget) aldrig tidigare publicerade.
Marilyn Monroe dog ju väldigt ung, 36 år vill jag minnas, men när jag ser fotografier av henne kan jag inte låta bli att tänka just på åldrande och på kvinnligt åldrande. Om man ska tro vår kultur så ska vi ju inte alls åldras, vi ska med näbbar och klor försvara oss från rynkor och till varje pris se Unga ut. Hur känns det att åldras när man inte bara är kvinna utan som Marilyn Monroe utnämnts till Kvinnan, till Drömflickan och Sexobjektet. Är det ens möjligt?
Ett stycke dagbok har införskaffats med omslagsbild av den japanska konstnären Yoshitomo Nara. Den blicken alltså! Här finns inte plats för något sockersött, det känner jag redan nu.
Kära dagbok!
Redan från början gick allt åt helvete. Kaffet var slut och...
Det var inte utan att jag kände mig som en liten (grott)människa som tagit sig an ett alldeles för stort byte när jag släpade hem denna bokhög i morse. Men jag klarade det!
Ett litet grynigt fotobevis på att det stickas en del i huset också, om det nu är någon som tvivlar.
Mönster: Ships & Seaside (oh va jag gillar det namnet!) från Little Tiny Owl Knits.
Garn: Heavens hand - Wool classic i marinblått, grått, brunt och någon slags brunbeige. Färgerna = yummie!
Garnet var lättstickat och placerade sig på listan Wildas favoritgarner. Om man är en jag-måste-ha-supermjukt-garn-i-halsdukar-för-ull-kliar-typen är det nog inget garn att rekommendera men I love it. Blir alldeles yr när jag tänker Heavens hand + mönsterstickad kofta. Oboy!
... av att göra pom-poms eller åtminstone på god väg! Carolina tipsade om dessa härligheter hos Martha Stewart för si så där ett år sedan och jag har velat testa att göra egna sen dess. Men det har inte riktigt blivit av ända tills idag och oj så roligt det var! Och enkelt, nått snäpp svårare än smällkarameller bara. Här finns en (av många) tutorial.
