Det finns böcker som nästintill kryper in i ens DNA-sträng. De påverkar. De förändrar. Blonde av Joyce Carol Oates är en sån bok för mig. Jag fascinerades och gör det fortfarande över gränsen mellan fiktion och verklighet. Oates säger "roman!" i en inledande författarkommentar och på baksidan på den svenska upplagan beskrivs boken som en roman men också "kanske på sitt sätt (som) det sannaste vittnesmålet någonsin om Norma Jean Baker". Fiktion som sanning? Sanning och fiktion på en och samma gång?
Blonde ska hur som haver bli film med Naomi Watts i huvudrollen och kommer att börja rulla på biograferna i år. Vilket leder mig till kvällens biobesök då C och jag ska traska iväg och se My Week with Marilyn. Har även läst att en tredje Marilyn-film är på g (om man nu kan/ska räknas Blonde som en film om Marilyn Monroe. Knepigt det där.)
I höstas kom två böcker med Marilyn i fokus. Först ut var Marilyn Monroe : Fragment där texter skrivna av Monroe själv under åren 1943 - 1962 finns samlade.
Bok nummer två står konstintendenten David Wills bakom. I Marilyn Monroe: Metamorfoser har Wills samlat fotografier av ikonen, många (de allra flesta enligt förlaget) aldrig tidigare publicerade.
Marilyn Monroe dog ju väldigt ung, 36 år vill jag minnas, men när jag ser fotografier av henne kan jag inte låta bli att tänka just på åldrande och på kvinnligt åldrande. Om man ska tro vår kultur så ska vi ju inte alls åldras, vi ska med näbbar och klor försvara oss från rynkor och till varje pris se Unga ut. Hur känns det att åldras när man inte bara är kvinna utan som Marilyn Monroe utnämnts till Kvinnan, till Drömflickan och Sexobjektet. Är det ens möjligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar